14 oktober
Frukosten på det här hotellet var överväldigande, så mycket att välja på. Och jag var så lycklig över att slippa äta ägg.
Vi packade väskan, gjorde oss iordning och sedan blev vi upphämtade här på hotellet för att dyka med vithajar. Vi var elva personer i bilen till en början. När vi hade hämtat upp de sista personerna och skulle börja den långa resan till utgångspunkten Gansbaai- så får vi vända bilen och släppa av en tjej som meddelar högt att hon får en panikångestattack. Inte av vad vi ska göra(för det skulle väl vara ganska rimligt att bli nervös för), utan för att hon inte gillar att åka minibuss.
Det kändes som att vi aldrig kom fram. Det brukar ju vara så när man ser fram emot någonting. Jag var lugn, förväntansfull.
Väl framme i fick vi lite att äta (var så förvånad över att jag ens hade aptit), vi registrerade oss så vi skulle få rätt storlek på våtdräkt och skor, såg en film och sedan bar det av ner till båten. Iklädda extremt fina flytvästar och orangea regnjackor såg vi ut som en grupp dagisbarn på utflykt.
Det var dåligt väder, regnet låg i luften och det blåste en del, vilket gjorde att det gick stora fina vågor på havet. Så tacksam över mitt åksjukepiller, men mådde dåligt ändå. Om det berodde på vågorna eller nervositeten kunde jag inte svara på, men när vi sedan stannade båten, fixade iordning buren och började locka till oss hajarna, så kände jag att jag mådde riktigt illa.
Fick tag i min påse med våtdräkt och skor så fick något annat att tänka på, var tvungna att få på oss grejorna snabbt då det kan dyka upp hajar när som helst och då vill man ju såklart vara förberedd. Lättare sagt en gjort. Jag fick världens minsta våtdräkt och jag var helt säker på att jag inte skulle få på mig den. När jag tillslut lyckades stänga kunde jag förstå hur en stoppad korv känner sig. Jag kunde inte ens böja mig ner för att knäppa mina skor. Sexigt.
Hajarna dök upp och fort ner i buren, jag hamnade i första gruppen som fick dyka. Eller dyka var väl att ta i. Vi stod där, åtta förväntansfulla personer på rad i buren och väntade. Och väntade. Hajen som har visat sig var borta.
Det var iskallt i vattnet. Jag som är en riktigt badkruka i vanliga fall, var inte överförtjust. Men så dök hajarna upp igen. Och då glömde man allt det där.
Det var verkligen hur häftigt som helst. De var så himla nära att man kunde sträcka ut handen och ta på dem om man ville (det ville man inte). En av hajarna simmade till och med in i vår bur så Amanda hamnade öga mot öga med den.
Stora var de också, inte Hajen-stora(vilket jag var väldigt tacksam för) men fyra meter var den längsta i alla fall. Inte fy skam det.
När vår tid i buren var slut var det bara upp och snabbt försöka bli varm igen, helt fascinerade av vad vi precis varit med om. Det var helt fantastiskt, jag hade svårt att ta in vad jag precis varit med om. När vi torkat och bytt om satte jag mig och kollade på när resten av gängen på båten var i vattnet och fick några riktigt bra filmer på hajarna. Amanda fick gå upp på främre delen av båten då hon var lite sjösjuk men jag kunde inte av att vara där, haha. Tror det var bättre för mig att fokusera på något annat än just vågorna. Och sedan satt ju halva styrkan där och spydde, och sånt klarar jag inte av.
Fyra grupper var i vattnet, åtta i varje grupp, så vi var ett ganska stort gäng. Elva hajar dök det upp totalt, den längsta var fyra meter och den minsta "bara" ca 2 meter. Sikten i vattnet var ca 2 meter och det var hela 17 grader varmt. Hade jag vetat det innan jag hoppade i skulle jag nog inte gjort det, haha! Vi hade väldigt tur, sa vår guide/marinbiolog till oss. Förra veckan hade det varit 14 grader och igår hade man bara sett en halv meter framför sig. Och just att det kom så många hajar var helt fantastiskt, det brukade det tydligen inte göra.
Det var nästan lika häftigt att stå upp på båten och se hajarna därifrån, tog en del bilder men filmade mest. Mina fingrar så stela att det var svårt att röra dem och tillslut var det äntligen dags att åka tillbaka in mot land. På vägen var vi nära på att köra på ett gäng valar som simmade precis framför båten. Så häftigt att se dem, och vi hade turen att se ganska många faktiskt, både på vägen ut, när vi hade stannat båten och så på vägen tillbaka. Vi hade också en rocka framme vid buren som gärna ville vara med och kalasa på vårt bete, så vi såg lite allt möjligt smått och gott på vår lilla tripp.
Väl tillbaka fick vi värma oss med lite soppa(det behövdes, kollade mig i spegeln på toaletten och mina läppar var lila!), fick lite information om dagen, info om hajarna vi sett och vad man gör här för att bevara de djurarter som är utrotningshotade. Efter det såg vi en film som hade filmats under dagen på oss alla och sedan var det dags att åka hem.
Jag är så himla nöjd. Allt var verkligen jättebra och jag skulle rekommendera alla att göra det här. Företaget var bra och seriöst, det kändes tryggt och allt var organiserat. Värt varenda krona.
Inte för än jag låg i badet några timmar senare fick jag tillbaka ordentlig känsel och rörelseförmåga i mina fingrar och tår, men det var det helt klart värt.
Efter att vi ätit så stupade vi rakt ner i sängen, så himla trötta. Det är därför jag inte lagt ut det här inlägget för än nu.
Imorgon har vi inget särskilt planerat, men jag hoppas på att det är varmare idag i alla fall!