troslund

Det började på tåget då vi fick reda på att det inte skulle gå hela vägen till Stockholm utan anslutande bussar skulle plocka upp oss och ta oss till stationen. Och det gick faktiskt bra, det får SJ cred för! Vi kom fram, checkade in. Himla massa frågor och saker som skulle kollas. 

Flygresan gick också bra. Man blir ju lite stel efter tio timmar i luften, men vi kunde underhålla oss med podcasts och kolla på filmer. 

Vi kom fram sent. Kön till incheckningen blev oändligt lång. Alla skulle fotas, fingeravtryck skulle läsas av, och frågor ställas. Detta tog flera timmar, och när vi väl fått tag i vårt bagage som låg utslängt av bandet, så skulle vi försöka ta oss till tåget. Fick hjälp av en snäll tjej, kom på tåget och fick hjälp så vi kom av på rätt station. Sen tänkte vi att det var bara att gå till hotellet. Och det hade det nog varit också, om inte gatan vi hamnat på var största pundargatan i San Francisco. Vi gick en bra bit, det var mörkt. Fullt med hemlösa som satt och kräktes på varandra. Skrek. Sov och kissade mitt på gatan. Tillslut fick jag nog och stannade en taxi, och såfort vi satt oss låste han dörrarna och sa att detta inte var ett jättetrevligt ställe. 

Han körde oss till hotellet. När vi kom hit ville jag dö. Jag var så trött och jag blev så besviken. På området, på att bilderna på nätet var extremt förskönade och det luktar illa. Förutom på toa där det alltid luktar curry. Vi bor precis vid toan, så vi hör precis vad alla gör därinne.

Jag övade mitt positiva tänkande hela natten. Det kunde varit värre. Vi har nära till mataffären. Det är fem nätter av vårt liv. Jag tänker på dem som har sitt fönster som vetter ut mot toafönstret och curryresturangen. Hade man haft otur skulle man bott där. 

Dagen vi har spenderat i San Fran får vi ta i ett annat inlägg, annars blir det för långt känner jag!