troslund

Ja, då är jag äntligen framme. 

Allting har gått jättebra. Tågresan gick jättesmidigt, vi fick vänta lite i Stockholm innan vi skulle vara på flygplatsen och kunde checka in, men det gjorde inget, vi åt sushi och vilade. När det sedan var dags slänger Amanda upp sin väska på bandet. 13 kg. Sen jag. 27.8. Jag stirrar på vågen. Blir helt kall, hur är det ens möjligt?! Tusen olika ompackningsmöjligheter svischar förbi i skallen innan jag fattar att det är vad väskorna väger ihop. Haha!

Att flyga gick fint. Vi hade en extra mellanlandning i Österrike vi inte visste om, men det gick fort, vi kunde sitta kvar på planet medan folk klev av och på.

Inte så himla lång väntan på någon av våra mellanlandningar faktiskt, vilket har varit himla skönt, men vi har ju ändå varit på resande fot länge. När jag ställde mig upp efter sista flygresan så var jag helt säker på att min rumpa var platt så mycket som jag suttit. Och mina vader är helt stumma, tur att jag köpte stödstrumpor ändå.

När vi kom till Zambia för första gången hade vi dock lite problem. Eller, det var väl att ta i, men det gick inte så smidigt som vi trott. 

Först och främst frågade vi en extra gång när vi åkte från Sverige ifall vårt bagage skulle gå hela vägen till Livingstone, och det skulle det. Ändå, när jag står i kön till passkontrollen i Lusaka och ser alla väskor glida förbi , så kommer ju min väska åkandes på bagagebandet. Och Amandas. 

De gick alltså inte hela vägen, och vilken himla tur att vi upptäckte det, annars hade de ju varit kvar!

Att skaffa visum var ju heller inte så lätt, speciellt inte när man försöker förklara vad man vill och ska göra i landet och personen bakom disken vägrar att lyssna. Tillslut så betalade vi bara och gick, ingen idé att ödsla sin tid på det. 

Så vi fick ta vårt visum, våra väskor och snällt vänta tills man kunde checka in. När det var dags var det två kontor öppna och bagagen lämnades på bagagevagnar som personalen traskade ut med till flygplanet. Säkerhetskontrollen var inte heller så säker, då tjejen som kollade monitorerna läste tidningen och man fick ta med sig flaskor med vatten in till gaten. 

Sedan bar det av till slutdestinationen, i ett propellerplan med 19 platser och man kunde prata med piloterna om man ville. Spännande!

Vi blev upplockade av Cliff, en som hjälper till och sköter stället (om jag förstått det rätt). Jättetrevlig, visade oss lite vad som fanns i Livingstone och när vi åkte ut från centrum stannade han vid vägen där det stod 20 vilda elefanter och betade. Trodde jag skulle svimma av lycka, men det var bara att vänja sig sa Cliff, de står vid vägen hela tiden. Det sprang även babianer längs vägen.

När vi kom hit till projektet så såg vi till vår förtjusning att det bor lejon både på framsidan och baksidan av vårt hus. De ryter tydligen hela nätterna, och det ser jag fram emot (får se hur glad jag är om en vecka!). 

Nu har vi ätit, kommit till rätta och pratat lite med en annan svensk volontär som är här. Åt tillsammans och fick lite tips på vad man bara måste se när man är här. 

Nu ska jag kasta mig in i duschen, för Amanda sa att man blev en helt ny människa när man klev ut därifrån. Och det litar jag på.